Underströmmar i Vestmanna.

När tidvattnet

tar ett grepp om skrovet.
Lunnefåglarna pilar förbi

i sin frenetiska livsvilja.
Fåren godmodigt betar

i de dödligt branta stupen.
Som slutar i svällande dyningar.

Som på nåder

låter vår bräckliga farkost

gå fri mellan klippväggarna.
Över grynnorna

som tornar upp sig

ur det bottenlösa.
Under valvet

som leder in i grottan.
Där vattnet regnar på oss

från sprickor i mörkret.
Tills vi är igenom

och den hårdnande vinden

rycker i idéerna

om oss själva.
Seglar havssulorna

obekymrat vidare högt övanför.
Når vi ännu djupare

ner i vårt undre.
Ännu längre in

i vår undran.
Ännu högre upp

i vår förundran.

Svindlande över djupen.

Värmebölja på Hannabadsjön.

Kanoten skjuter fram över den blanka ytan medan skräddarna väver in oss i sina irrande mönster. Vi gör små strandhugg och du plockar pors för att krydda brännvinet. Vita näckrosor till att smycka bordet. Gula till att lysa upp natten. Glider vi med strömmen genom den trånga kanalen. Med fingrarna i det ljumma vattnet. Känner jag den sötsträva doften av vass medan stora blad skrapar mjukt mot bottnen. Deras stjälkar som ådror av liv bland allt som förmultnar. När solstrimmorna spelar över dina bara axlar. Vill jag hålla oss kvar här. Mellan det som var och det som blir. Sätter jag ner paddeln och spjärnar emot.

På Höjalt genom vinterns port.

Medan tradarna dånar avlägset

på riksvägen genom dalen.

Stryker räven längs gärsgården

bort under ekarna.

Skyggt allt längre

in i förglömligheten.
Rör jag mig

bland töglänsande stammar.
I den nollgradiga rymden

mellan årstiderna.
Klänger sig nysnön fast

på tunna strån.
På den multnande sommarens

skörvassa eggar.
Strör osynliga småfåglar

sitt glesa kvitter.
Över glittrande mossa.

Över skogens tysta väntan.
På dagen då de blåmålade

träden ska falla.
Vråken ska skrika

högt över ängen.

Och den bitande kylan.
Ska smyga ur skuggorna.

Nattsånger nedanför Stigbergsåsen.

Utanför gatlampornas räckhåll

rycker de tämjda träden

i sina rötter.
Nynnar den vilda skogens

andar trösterikt.
Uppgår jag

i parkens skuggor.
Viskar den osynliga

isen på dammarna.
Blandas tystnade sånger

med de ännu ohörda.
Rör sig ingenting

där vi trängdes i regnet.
Ropar vattenfåglar

ängsligt i mörkret.
Finns flera varanden samtidigt.

Är ingenting en motsägelse.
Blir jag lycklig

av saknaden.
Har ingenting gått förlorat.

Är vi allt vi nånsin var.
Allt vi kommer att bli.

Allt vi kunde ha varit.
Allt vi givit röst.

Sjöbergen i julmörker.

Upp mellan kråkslotten

som trängs på sluttningen.
Slinker jag in

i den yviga skogen.
I det dunkla mellanrummet.

Det trängda ingenmanslandet

mitt i allt det tillhörda.
Mitt i stadens hetsiga glitter.

Skymtar de nedsläckta skjulen

trotsigt i halvmörkret.

Hoplappade av bråte

och skakiga drömmar.
Om en egen odlingslott

och några sorglösa höns.
Om en fristad för det

som inte passar in.
I det nya

som vill byggas här.
Som skulle avliva det tilltufsade

men ännu levande.
Som den siste nattmannen.

Som bodde härute i skuggorna.
Ensam vid sin djurkyrkogård.

Hösten angör Gullholmen.

En skarp nordan

får den nyss brännande sensommaren

att kännas långt borta.

Himlen och havet

har tagit färg av klipporna

men rönnbären lyser i grådagern.

Envist står den vissnade majstången

kvar bland sommarnöjena.

Tomma och kritvita som krabbskalen.

Tysta och öde som gästhamnen

där vi övade olydnad.

Där skummet sprutade om gummibåtarna

och vi drack termoskaffe

i överlevnadsdräkter.

Virvlar de nu bort i kölvattnet.

De blodröda brännmaneterna.

De stora frågorna

som ännu väntar på svar.

Tillfället jag fått.

Att se ljuset hålla sig kvar vid horisonten.

Att inte sköljas med.

Att stå emot.

Fuktig torka i Topanga Canyon.

Vi lämnar strandens dimmoln och kör upp genom den törstande dalen. Här bränner den eviga solen, men under sykamorträden gömmer sig en sval skugga. Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken som fortfarande sipprar litegrann. Det är sig likt på Inn of the Seventh Ray. Lika magiskt stilla. Lika självklart tystlåtet. Lika avlägsen den svultna jättestaden på andra sidan berget. Inne under grenarna skymtar buddhan tillsammans med en ängel. Hör vi dem inte viska om människornas längtan. Ville vi inte stanna för alltid här. I livsskuggans dal.

Tegneby i det spirande ljuset.

Som passionerade älskare

virvlar vråkarna runt varandra

högt ovanför världen.

En frisk vind drar in från söder

och molnskuggorna

jagar över fälten.

Nyvakna bin samlar pollen

från sälg och vitsippa.

Från honungsgårdens veranda

ser jag långt och länge.

Som från själens kommandobrygga.

Lägger jag en kurs

över djuphavsgravarna.

Som en världsomseglare i passaden.

Överlämnar jag mig

åt de stora krafterna.

Låter jag världen ha sin gång.

Litar jag till känslans intelligens.

Till att själar ska mötas.

Sinnen befruktas.

Honung bli gjord.

På Vallda Sandö i vindens vård.

En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. Ligger vi bakom klippan där solen knappt förmår att hålla oss varma. Flyger en pappa drake med sin son på den tomma stranden. Vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Där vi som uppspolade. Hittar våra liv.

Verklighetsnära vid Djurgårdsbrunn.

Vårkylan kryper på

när solen släpper taget

om Kaknästornets topp.
När filmteamet riggat färdigt

mitt på det stora fältet.
När kaffet tar slut

och den lilla skaran statister

håller värmen med småprat.
Är vi alla här

för att skapa illusionen.
Av en ljummen sommarkväll

utan bekymmer.
Av extasen framför festivalscenen.
Av det härliga med vänskap.

Vi som inte ens träffats förr.
Som huttrar på det frusna gräset.

Tränger ihop oss

runt huvudpersonerna som plaskar

barfota i vattenpölen.
Delar en snabb glädje.

Hittar en plötslig samhörighet.
Som känns riktigt verklig.