Bleke i Brandhultsviken.

Med bara en liten stund tillgodo vill jag ändå. Gå genom dalen ner till vattnet. Höra vårkvittret fylla de ännu outslagna lövens tomrum. Känna närvaron av de väldiga ekarna som stått där helt stilla så ofattbart länge. Bråkdelen av en evighet. Ser jag en nedgående sol nudda den fallna stammens mossa. Väcka liv i det som multnar. Värma mig det lilla ögonblick jag hinner sitta vid stranden. Vid den igenvuxna stigen där pojken cyklade. Han som älskade den där sagan. Som anar tunga vingslag från skogen bakom sig. Som svävar iväg över viken. Till landet längesen.

Julafton i Guldlocks zon. 

Som flickan i björnarnas hus äter vi gröt som är varken för kall eller varm. Med regnet hängande i luften tar vi en promenad upp till kraftstationen. Ser gyllenbruna kaskader kasta sig nerför branten. Hör brummandet från turbinerna och går nerströms igen. När det tidiga mörkret sänker sig och Polstjärnan blir synlig i Lilla Björn. Hackar jag ingredienserna till solögat och känner mig tacksam över den här planeten. Som ligger inom livets råmärken. Inom zonen som är döpt efter flickan. Där solen värmer men inte förtär. Där vattnet flödar och inte fryser för alltid. Där vi sätter oss till bords i vårt lånade hem och skålar i mumma. Till tack för den lilla tid. Vi leva här.

Gråväder över Marstrand.

Regnet hänger i luften och ingen går längs kajen. Fästningen ligger tung över ön och nästan allt är stängt. Vid det stora fönstret i korridorens slut sitter vi ensamma med havet. Medan personalen städar undan vintern pluggar han oregelbundna verb och jag skriver vidare. På historien om mitt liv. Allt är som det ska och med en självklar lätthet befolkar vi tomheten. När dropparna börjar falla går vi iväg utåt fyren för en glimt av horisonten. Så tyst en hel värld. Så långsam. Dyningen över skäret. Så många böjningar. Av verbet vara.

Solen flödar vid Ebbarp.

En torr värme

härskar över fälten.
Långa dyningar sveper

genom det mogna vetet

och majsen går hög.
Det är långt till nästa själ

och som en skeppsbruten

står jag vid livbåten.
Bland den strandade bråten.

I vraket av gården

som plöjde genom årsstiderna.
I spillrorna av all möda.

I spåren efter dem

som tämjde jordhavet.
Går jag mellan rostande redskap

och sjunkna byggnader.
Där livet spolades upp

och blev liggande.
Inväntar jag nästa skyfall.

Solslummer på Getterön.

Långt borta faller ett regn. Vårens första humla svävar ostadigt bort över klipporna. Den friska nordanvinden sveper ner längs kusten och det går vita gäss på viken. Jag drar upp kapuschongen och känner solen värma. Sträcker ut mig på klapperstensfältet som isen lämnade kvar. När vattnet slipade ner berget och människorna var långt borta. Sjunker jag ner i dvala medan tiden förflyter. Drar ett ejderpar förbi alldeles nära. Har jag drömt i tiotusen år. Om hur du kom allt närmare. Om hur vi nöttes mot varandra i den glittrande sältan. Om hur din sträva hud blev len. Och din mjukhet. Skar genom det hårda.

Storm över Landsort.

Vi ställer oss i lä bakom fyren

medan Östersjön brakar in

och vinden rycker i vår värld.

I den snabbt döende dagen

tänds alla blinkande punkter omkring oss

och längst bort glittrar Gotlandsfärjan

som ett irrbloss.

Under en sprakande stjärnhimmel

sveper lanterninens långa ljuskäglor

oupphörligt längs horisonten.

Tränger sig lotsbåten in

genom det smala gapet

till hamnens hukande lugn.

Vandrar våra tankar iväg

över de skummande vågtopparna

som lyser vita i den djupnande svärtan.

Stirrar vi in i oändligheten.

Hittar vi en början

mitt i skeendet som alltid pågått.

Som vi vet har ett slut.

Som ett kort blänk.

Som ändå varar.

Länge nog.

Midnattstimme vid Jemaa el Fna.

Ute på sagoberättarnas torg glänser kobrorna under fullmånen. Det osar högt upp på natthimlen från allt kött som grillas i gaslampornas sken. Vi värjer oss mot ivriga män som mitt i trängseln vill sälja kryddor, läder och billiga klockor. Omärkligt försvinner vi in i medinans upplysta dunkel. Provar guldglänsande djellabas och små arabiska fraser. När en liten gränd lockar in mig i sitt tysta halvmörker. Där folkvimlet plötsligt är långt borta. Där jag ser längst in i livets labyrint. Ensam med tusen andar. En enda lång natt.

Mörkning vid Hammerberget.

Ostronskalen ligger strödda på klipphällarna som förlista skrov. Uppspolade höljen runt drömmar livet hade. Längs strandkanten där bryggorna till framtiden blivit spillror. Skingrade som fiskarens redskap bland skrevorna. Multnande i vassruggarna likt den svarta tången. Världen som tog avsked. Med sin spruckna köl ännu plöjande genom tiden. Genom bubblorna som stiger ur djupet. Blixtrande som bandet av pärlor. Vi lämnar efter oss.

På Bohus-Björkö i mellanrummet.

En bister nordanvind

sveper ner från Sälöfjorden

och uppe vid fyren

fryser fingrarna snabbt.
Men här på bänken bakom boden

hettar det på kinderna.
Vandrar tankarna iväg.

Över rundade hällar

som kunde varit hudvarma.
Över det vissna strandgräset

som blickstilla böljar i motljuset.
Över issörjan längst in i viken

som vet att tiden är räknad.
På det isblåa skärgårdshavet.

Mullrar svalörtsgula färjor

strävsamt mellan öarna.
Ger sig trålarna iväg

utåt Nordsjön.
Är det kav lugnt i själen

och en yrvaken fluga

den enda distraktionen.
Pågår världen i vår frånvaro.

Är vi här bara nu.
Minns jag det tydligt.

Ditt ansikte.

Kvällning i Maghrib.

De sista strålarna skär genom tunga ovädersmoln i landet där solen går ner. Fångad av bygatans myller tar jag en klunk av mitt söta myntate och märker inte pojken förrän han står där framför mig. Med sitt egendomligt avlånga huvud och sin lätt skelande blick. Med sina klara ögon som utan ansträngning ser rakt in i mig. Med en mogen värdighet som inte förbereder mig på den vädjande handen. Plötsligt är vi förbundna och med hjärtat som han öppnat ger jag det största mynt jag har. Till en liten bit mat. Till all världens sårbarhet. Till alla små själar. Som lyser i mörkret.