Åskregn över Lagadalen.

Flodens stränder

ligger blottade.
Ängen har vissnat

och den spruckna jorden

viskar efter väta.
Hukande under

takets svalka

andas jag in

öknens andedräkt.

Hör jag nästan

isarnas jämmer.
När knallarna

kommer i fjärran.

Reser sig mörka moln

mot den torra rymden.
Känner jag plötsligt

en vind komma.
Andas jag ut.

Känner jag

tunga droppar mot huden.
Läskas min förtröstan.

Men när regnet

väser och förångas.

Himlen åter blånar.
Torkan vandrar djupare

in i den tysta skogen.
Dansar jag av längtan.

En stilla regndans.

Solslummer på Getterön.

Långt borta faller ett regn. Vårens första humla svävar ostadigt bort över klipporna. Den friska nordanvinden sveper ner längs kusten och det går vita gäss på viken. Jag drar upp kapuschongen och känner solen värma. Sträcker ut mig på klapperstensfältet som isen lämnade kvar. När vattnet slipade ner berget och människorna var långt borta. Sjunker jag ner i dvala medan tiden förflyter. Drar ett ejderpar förbi alldeles nära. Har jag drömt i tiotusen år. Om hur du kom allt närmare. Om hur vi nöttes mot varandra i den glittrande sältan. Om hur din sträva hud blev len. Och din mjukhet. Skar genom det hårda.

Det mojnar vid floden Tavy.

En guldgul fridfullhet

har kommit över ditt ansikte.

Katten skimrar i rostrött

och smiter in i salongen

medan hundarna kråmar sig ivrigt

inför promenaden.

När solen går ner över världsarvet

och försvinner bakom böljande lövträd.

När månen tänds över Devon

och daggen lägger sig

i det saftiga gräset.

När pärlhönsen drar sig tillbaka

och koltrasten lockar

fram sommarnatten.

Hör vi bäcken porla.

Dricker vi vårt te

bland rosor och murgröna.

Är det en sådan kväll.

Jag kan få för mig.

Att växterna känner

lika starkt som vi.

Att allt som världen ärvde.

Var skönhet.

Påskafton vid Ekelund.

Våghalsigt seglar en rovfågel

genom skogens grenverk.
Dröjande lägger sig

skymningen över tystnaden.
Omärkligt växer fläckarna

av barmark på ängen.
När vi lyckas tända

de torra kvistarna.
Dra fram allt vi gallrade.

Stillna i själen.
Ser vi långt in i elden.

Dansar vi som gnistorna

i östanvinden.
Röken mellan stammarna.

Flammorna i ringen.
Blir vi väsen i sagan.

Svepande ner

på kvastar av hassel.
Förjagar vi det onda.

Hornstull efter regnet.

Kala putsfasader lyser i kvällssolen och några joggare stretchar mot en parkbänk. Jag fångar de sista strålarna bakom Solgrillen och de glittrar i pölen på metallbordet. Tanten tackar genom luckan innan hon går iväg med sin lilla hund. Det är glest mellan allt och varje människa är synlig. Långt borta är virrvarret och förgörelsen. Vargtimmen och besinningslösheten. När skriken från en mås ekar mellan husen och en skuta glider under Liljeholmsbron. När avsaknaden är min bundsförvant och ingenting egentligen händer. När tomheten är mitt sällskap och en regnbåge sträcker sig över himlen. Finns jag verkligen här. Längtar jag ingenstans.

Snekkersten i åskvärme.

Nedanför de mondäna villorna med sina poetiska namn ligger vi utsträckta i sanden. Solen når precis över molnen som höljer Ven i ett grågrönt regn. Vi doppar oss i det klara vattnet och älskar att vi är här nu. Att vi har de färska bröden och den milda danska osten. Att vi kan dåsa en stund utan tanke på världen. Att någons barn leker borta i sanden och ingenting är allvar. Utom att vi ska vidare så småningom. Längre söderut. Längre inåt. Längre närmare. Den plats i overkligheten. Där hjulen inte snurrar.

Viktlöst vid Krokån.

Rostbrunt rör sig vattnet

stilla mot kvarnfallet

bakom nästa krök.
Inväntar stumma granar

mörkret som snart ska komma.
När de avlägsna gevärsskotten

skär genom tystnaden.
Bryter enstaka fiskar

plötsligt ytan.
Sitter jag länge på stenen.

Där skräddarna rör sig

lekfullt över strömvirvlarna.
Skjuter jag ut

min ängslan i fåran.
Släpper jag ömsint

taget om tiden.
Är allting här och nu

men ändå så fjärran.
Går jag vidare

allt längre uppströms.

Med prövande steg.

Faller skymningen.
Sjunker jag högre.

Rya kyrkoruin på de dödas dag.

Jämngrå skyar hänger tungt

över blödande lövskogar.
Som för att trotsa mörkrets intåg

kvittrar småfåglarna tappert

medan skymningen faller.
Sitter jag i långskeppet

med bara himlen som tak.
Driver jag sakta iväg.

Bort från motorvägens susande.

In i tomrummet

och all den tystnad

som ryms därinne.
Låter jag duggregnet falla fritt.

Mellan lutande gravstenar

och inskriptionerna

som vittrat bort.
Känner jag en närvaro.

så tydligt nu

när ljuset flytt

och natten är här.
Som får mig att älska.

Allt som lever.

Stormhult den kortaste dagen. 

Utan brådska går jag längs raden av sekelgamla ekar och frosten ligger kvar på deras fallna löv. Ett streck av sjöfågel flyger utåt över ränderna av skum som tecknas på stormbruna vågor. Går bland stammarna och tänker de längsta tankarna. På allt jag inte mött hos dig ännu. Som jag anar i byarna från väster. I svanarnas vingslag när de drar förbi en kort sekund. I trädens otvungna tystnad. Du som är vind. Jag som är lä. Ser dig komma över stranden långt därborta. Nätt och jämnt synlig. I det stora nästan ingen. I det lilla. Nästan allt.

Otyst vår vid Bohus.

Sävliga stackmoln gör sitt bästa för att stänga ute solen. Bland björkskogens täta skuggor lyckas småfåglarnas kvitter överrösta motorvägen. Skrockar fasanen hest och flyr undan när jag går ner mot vattenbrynet. Ser ut över kemifabriken på andra sidan älven där vi satt fastkedjade tills piketen bar iväg oss. Där vi försökte stoppa det gulgröna giftet. Som de sa var ett nödvändigt ont. Som kunnat döda oss alla på ett ögonblick. Jag frågar grindvakten om de fortfarande tar emot de dödskallemärkta vagnarna. När han svarar att de slutade för flera år sedan. Blir jag helt stum och tänker att det kanske ändå. Är värt att göra sin röst hörd. Inte är nödvändigt. Allt det där onda.