Aprilväder i Nordanskog.

Haglet smälter bort

under en sommarblå himmel.

Ovanför trädtopparna

står jag bland resterna

av det gamla lusthuset

och ser havet glittra långt borta.

Dagen jag föddes.

Söker jag min far

bland de skarpa skuggorna

som vårsolen tecknar.

Förbi väldiga vinterekar

och klippblock som vittrar

i tidens ström.

Går jag uppmärksamt

nerför Pelargången.

Genom skogens

tysta viskningar.

Skär plötsligt

koltrastens prasslande

bland fjolårslöven.

Skymtar huset mellan tallarna

som vinden skulpterat.

Hans barndomshem

som byggdes av lust

och lämnades i saknad.

Hit jag aldrig gått.

Ville han inte återvända.

Till smärtan som blev.

Av kärlek.

Underströmmar i Vestmanna.

När tidvattnet tar ett grepp om skrovet. Lunnefåglarna pilar förbi i sin frenetiska livsvilja. Fåren godmodigt betar i de dödligt branta stupen. Som slutar i svällande dyningar. Som på nåder låter vår bräckliga farkost gå fri mellan klippväggarna. Över grynnorna som tornar upp sig ur det bottenlösa. Under valvet som leder in i grottan. Där vatten regnar ner på oss från sprickor i mörkret. Tills vi är igenom och den hårdnande vinden rycker i idéerna om oss själva. Seglar havssulorna obekymrat vidare högt övanför. Når vi ännu djupare. Ner i vårt undre. Ännu längre in i vår undran. Ännu högre upp i vår förundran. Svindlande över djupen.

Luftfuktig längtan på Landvetter.

Det blinkar i mörkret och våta flygplanskroppar väntar tålmodigt på människorna. Våra förhoppningar tätt packade. Våra framtider så nära att bli av. Våra historier så långt bakom. Bordar vi ovissheten och överlämnar oss. Svävar i gryningsljuset. Högt över det verkliga. Så alldeles nära det drömda. Nuddar vi vad som skulle kunna bli. Söker vad vi inte fick hitta. På väg. Dit vi inte fick gå.

Midsommaraftons kväll vid Point Bonita Lighthouse.

En hård nordvästan blåser in från den väldiga oceanen. Långt därnere i lä ligger sälarna tätt tillsammans på sina favoritklippor. Ett containerfartyg glider in i bukten medan solen rör vid Golden Gate en sista gång. Vi vet att vi alltid kommer att minnas. Våra varmröda ansikten i den kalla vinden. Gemenskapen med ensligheten. Förtrogenheten med tystnaden. Värdefullare än guld. Starkare än stål. Skört som livet. Bandet mellan oss.

Vandring i Sierra de Tramontana.

Genom den gömda dalen gnisslar spårvagnen på sin väg till havet. Från medeltidskyrkan med alla heliga kvinnor. Försvinner vi bland olivlundarna. På uråldriga stigar slingrande uppför terrassodlingarna. Plockar vi med oss citroner och rosmarin. Pinglar fårskällorna någonstans nära. Faller regnet allt långsammare mellan pinjeträdens yviga grenar. Ser vi upp mot topparna som reser sig brant. Ser vi ut mot det blånande havet. Ser vi in i oss själva. Genom mellanrummen i verkligheten. Mysteriet längst därinne.

Marknad i Tavistock.

Lekande barn springer runt

bland alla som dött för imperiet.

Flaggspel med Union Jack

fladdrar i snålblåsten

medan flitiga församlingsmedlemmar

säljer krimskrams från stånden.

Jag sätter mig

hos de muntra åldringarna

som äter hembakta tårtor

runt campingborden.

Som manas av en man

i färgglad amiralskostym

att våga sig upp i kyrktornet.

Som inte bekymras

av att regnet hänger i luften.

Godmodiga som sina älskade hundar.

Konverserar de i skämtsam ton

med en gammal bekant

som sitter allvarsam och tyst.

Där på den tomma stolen.

Askimsbadet i en bister vind.

Som om alla färger tagit slut. Som om livet var en industriell process. Som om den byggts för kråkorna som snart drar vidare. Sträcker piren ut sig i all sin ödsliga längtan efter ordning. Sin stela skräck för kaos. Sin kliniska gest av generositet. Vågrät i en strävan efter utjämning. Lodrät i en antydan om fallhöjd. Vinkelrät i en önskan om normalitet. Är den för barnen som kom från ingenstans. Från skärvorna av en struktur. Från allt som slagits sönder. Från ett sluttande plan. De små vinddrivna som går förbi mig i snålblåsten. Som bara har att kalla sitt hem. Flyktingförläggningen längst in i viken. Något att stå på. I stormens öga.

Avstamp i Nikkaluokta.

Vi bor över natten vid den urgamla samebyn. Städar i skrymslena och har ett allvarligt samtal med demonerna. Ser snöfläckarna på massivet under de tunga molnen. Lockande oss med ett löfte om tidsfrihet. Dit vandringen börjar genom illgrön fjällbjörkskog där snön nyss låg hög. I ett strilande regn som varsamt sköljer sinnena från ovidkommelser. Längs forsen som brusar av självklar förvissning. Går vi in i en egen värld. Av strävan och flöde. Av möda och enkelhet. Av livets dansande andar. Är vi komna.

Het dag i Fez.

Mopeder och fullastade åsnor tränger sig otåligt fram. Genom den aldrig sinande strömmen av handlande människor. Driver vi runt i medinan bland båsen med trähantverk. Som nu har övergått i en köttmarknad. Framme till försäljning finns allt som kan önskas. Ett kluvet oxhjärta. Komagar som hänger i krokar över disken. Förskrämda hönor som ligger platt på en våg innan de ska slaktas. Fortsätter vi uppför en av de niotusen gränderna och kommer in i en souk där det säljs kvinnokläder. Slöjor, djellabas och sjalar i alla regnbågens färger. Skyltade på det mest beskedliga vis. När den slår mig med full kraft. Tanken att jag är i en kultur där kvinnokroppen inte ingår. Som en del i det allmänna utbudet.

Ett ljust regn över Place Pigalle.

Lystet drar jag in röken från de rostade kastanjerna och passerar de luggslitna butikerna längs Boulevard de Clichy som säljer förlovningsringar och billig njutning. Det är glest mellan turisterna och bistra inkastare försöker dra in mig bakom draperierna. Men jag går upp på berget. Ovanför alla ljusgrå fasader som lyser så oförklarligt starkt i skymningsljuset. Precis som de gjorde den där gången jag förälskades i henne. Vid den vita kyrkan som ruvar på hennes hemlighet. Det bultande hjärtat. Som inte låter någon åka härifrån. Utan att lämna en bit av sitt.