Vid Timber Cove den kortaste natten.

En sval havsbris sveper runt oss där vi kurar vid elden. Fars dag är på väg att brinna ut medan vi grillar marshmallows och vågorna slår mot de vittrande klipporna därute i mörkret. Drömmande vandrar jag iväg på mångatan över Stilla Havet. Förbi Jupiter och Venus som sakta går ner bakom världen. Rakt igenom den mörka materien. Ända till alltings början. När jag ser tillbaka över axeln lyser inte ett enda ljus längs Sonomakusten. Bara en oändlighet av stjärnor. Bara hans välkända anletsdrag upplysta av flammorna. Bara den yttersta meningen. Den största gåvan.

Norrgök vid Ångbåtsgrundet.

Jag hann hit

precis innan solen slukades.

Gick ner i säck

som min far skulle sagt.

Han som tog mig hit

första gången.

Kanske just en kväll som denna.

När aftonsången stilla tystnar

mellan pelarna i katedralen.

Ett blodrött sken

färgar de svarta klipporna.

Gässen sträcker

över yttersta udden.

Där jag inväntar

i den ängsliga frånlandsvinden.

Det ensamma seglet

som kommer genom sundet.

Solskivans upplösning

så långsam och hastig.

Fiskarnas nuddande vid ytan.

Tårarna som finns där under.

Just en kväll som denna.

Midnattstimme vid Jemaa el Fna.

Ute på sagoberättarnas torg glänser kobrorna under fullmånen. Det osar högt upp på natthimlen från allt kött som grillas i gaslampornas sken. Vi värjer oss mot ivriga män som mitt i trängseln vill sälja kryddor, läder och billiga klockor. Omärkligt försvinner vi in i medinans upplysta dunkel. Provar guldglänsande djellabas och små arabiska fraser. När en liten gränd lockar in mig i sitt tysta halvmörker. Där folkvimlet plötsligt är långt borta. Där jag ser längst in i livets labyrint. Ensam med tusen andar. En enda lång natt.

Ängelholms havsbad i rörelse.

Dallrande vandrar

vågornas skum över sanden.
I envisa rännilar

rinner vattnet tillbaka.
Medan kråkorna letar

bland den smaragdgröna tången

och måsarna jagar

över vågkammarna.
Medan kalkvita snäckskal

krasar under fötterna.
Det skyddande pålverket

sakta multnar.
Försvinner fotspåren

bakom mig.
Löses tiden upp

framför mig.

Upphör aldrig bruset

av allt som varit.

Allt vi visste.
Allt vi skulle bli.

Reser sig ur havet.

Vad vi ännu

kan vara.

Pater Noster i den höga luften.

Åskmolnen tornar upp sig över inlandet och det kommer några regndroppar från ingenstans. Plötsligt har det blivit glest mellan masterna i hamnen och bara en ensam snipa glider genom sundet. Längs den tomma kajen släntrar en skolklass tillbaka mot färjan. Deras slöjor fladdrande som spinnakers i vinden. Jag går ut mot den yttersta udden och känner havet försvinna i himlen. Som en saknad utan objekt. En sorg som glömt sitt ursprung. En längtan utan riktning. Men i det solvarma björnbäret som smälter mot min tunga. I förgänglighetens ögonblick. Den största sötman.

Alla hjärtans dag vid älvmynningen.

I dagsmejan

droppar det från taket

när vi sitter i lä för östanvinden.

Ligger segelfartygen

ännu i sin vinterdvala

när solen väcker våra andar.

Tar du min hand

just där du tog den första gången.

Där strömmen är stark

och det söta vattnet

skjuter ut i det salta.

Där havet föds

och kärleken vandrar utåt ljuset.

Där stenen målas

röd av envishet

finns en trotsig förtröstan

i den isande luften.

En oresonlig längtan

som ser förbi allt det fula.

Stålet på stranden

betongen på klipporna.

Hjärnans kyla.

Den släckta evighetslågan.

Ser jag och tänker

att det bara är vi.

Som brinner

oupphörligt.

Våra hjärtan.

Västerskog i fallande mörker.

Med sina långa halsar i det isande vattnet letar två svanar efter mat. Inne bland de vindformade träden har jag konferens med tystnaden. Mellan talltoppar som knäckts i den senaste stormen lyssnar jag på regnet. Brunsvart som bäckens vatten är teet jag dricker med långsamma klunkar. När jag tänker på att de håller ihop livet ut. Hur ensamt det annars skulle varit på ett vintergrått hav. När mina ögon plötsligt tåras. Är det inte av sorg men av vördnad. För allt som är bräckligt. För de träd som har sina toppar kvar. För allt det vackra som fortfarande finns där. Mellan oss.

På Köpstadsö alla helgons dag.

Novembervinden stryker över graniten och i dammen simmar guldfiskarna aningslöst mot vinter. Själv går jag mot båtvarvet som lämnats åt ödet. Där en vacker träbåt sakta murknar bland träden. Där kranen för alltid stelnat i en rörelse. Där stora höstmaneter driver mot stranden. Sjunker mitt sinne till tidens botten. Där ingenting någonting betytt. För att stiga mot ytan igen. För att vi nu betyder så mycket. För varandra.

Det skymmer över Lagered.

Emellanåt öppnar sig himlen

och allt blir vått för en stund.

Skogens tystnad

är så mycket djupare

och bryts bara av ett par träd

som gnider sig mot varandra.
Bara av en duva

som läser sitt mantra.
Bara av en tradare

som sträcker förbi

nere på landsvägen.
Bara av mina längsta tankar.

På dig som lämnat kvar
en vissnande bukett

ängsblommor i stugan.
Dig som tog mig

på en lång regnvandring

för att plocka den.
Dig som gått före

över brandgatan

och in i vardagen.
Tänker jag på

när ekarna torkar i vinden

och ljuset tynar.
När kräftmånen stiger

mot en mörknande himmel.

Älvorna blygt

smyger in över ängen.

Tar varandras hand.

Det mörknar över Svarts Både.

Stormen har dött ut

och det är nästan bleke.
Holmarna badar i ett bländande ljus

och förväntansfulla små läten

kommer från sjöfåglar

långt därute på tidens ocean.
Den kortaste dagen har passerat

och solen skulle synts

lite längre än igår.
Om det inte varit för molnryggen

som växer över horisonten.
Som närmar sig ytterskären

med överrsakande svärta.
Som redan döljer

den bortersta udden

med sina första dimslöjor.
Sträcker sig mot solskivan

som en förebådan om Ragnarök.
Förtär elden

som askans osaliga ande.
Kastar en fuktkall skugga över världen.

Där vi packar ihop och går vidare

genom vad som än ska komma.
Med livet under vingarna.

Med minnet av en lust.
Med en föraning om återfödelse.

Pyrande djupast inne.