Dimma vid The Rill.
Nätt och jämnt kan vi urskilja
skummet från vågorna långt därnere.
Brytande lika oupphörligt
som måsarnas skrin.
Rullande in över alla skepp
som blivit vrak.
Över de spanska silvermynten
som ligger strödda på bottnen.
In bland de svarta stenblocken
lika obönhörligt som klipporna vittrar.
Hävande sig upp mot branterna
som glupska sjöodjur.
Medan havstrutarna seglar förbi
längs med klippkanten
som förlista sjömäns själar.
Glömmer vi tidens gång.
Minns vi födelsen
ur det första havet.
Blir vi kvar tills solen
känns genom molnen
och vi ser klarare.
Levande som någonsin.
Betalande vår lycka med kärlek.
Hämtad från djupet.
Kylig kväll på Brick Lane.
Restaurangerna börjar stänga
och långsamt kommer staden till ro.
Vi som lever i ljuset släntrar hemåt
för en ny dag på scenen.
Medan spillrorna stryker
längs husväggarna
och ber om några slantar.
Som graffitti deras öden
målade i svart.
Som skeppsbrutna
drivande med strömmen.
Som rymdhavets fyrväktare.
Blickar jag ut i mörkret
från designhotellets höjder.
Mot kontorstornen
som aldrig riktigt slocknar.
Mot den gigantiska ljusskylten
där en uppknäppt tjej
flörtar med den tomma natten.
Minns jag inskriptionen
på moskén som varit
både synagoga och kapell.
Som sett så många
ta form och försvinna.
Som hoppfullt glimmar i guld.
Umbra sums.
Skuggor.
Är vi.
Vårsöndag i Porte de Clignancourt.
Värmen dallrar mellan tälten
där rastlösa män säljer märkeskopior
och afrikanska smycken.
Där hemlösa barn sitter hopkrupna
i ringledens betongskugga
medan turisterna rinner förbi
mot antikmarknaden.
Där jaget löses upp
i en malström av andra.
Botaniserar vi
bland obskyra litografier
och förgyllda empirmöbler.
Tills han ur en låda gamla foton
spolas upp som ett strandfynd.
Han som en gång var så viktig.
Den störste i sin egen lilla värld.
Bilden av den yttersta ensamheten.
Som är ett jag.
Men inte längre ett du.
Som nu har blivit
någon för mig.
Som jag aldrig skulle drömma om
att lämna kvar.
Hallands inland en februari.
De sista fläckarna av snö tynar bort i ett strilande regn. Uppe i skogen skäller rådjuren och det susar avlägset från stora rotorblad. Lågorna fladdrar i kaminen och den kalla fukten flyr ut mellan stugans springor. Namnlösa flygfän som plötsligt uppstått ur intet svärmar lågmält i en löftesrik hetta. I en djupnande kvällning. Rör sig mellan minne och längtan. Mellan det fasta och det förflyktigade. Mellan det upplevda och det drömda. En flyende känsla. Av att hon var här. Med isande andedräkt. Hon som ville oss vinter. Hennes kalla tårar. Hennes blossande kinder.
Styv kuling på Mönster.
Obekymrat svävar trutarna högt uppe i den hårda vinden. Nidingen har försvunnit bakom tunga moln och bränningarna är lika vita som fyren på udden. En sådan här dag är det lätt att förstå varför lotsutkiken hålls fast med stålvajrar. En sådan här dag ligger världen blottad. Mörkröda maneter strandade långt upp på stigen. Kadavret av en säl bland drivorna av ruttnande tång. Mellan strandens stenblock den långa flaggbojen uppspolad. Som jag får en impuls att ta med mig genom den sjungande skogen. Med den söndertrasade fanan långt framför mig som i ett tornerspel. Ännu en stund. Ska vi hålla oss upprätt. Skavi hålla varandra kvar. Ska vi dra en lans för det sköra. Tills en sådan här dag. Vi obekymrat svävar bort. I den hårda vinden.
Födelsedag på Skeppsholmen.
Solen blixtrar i Saltsjön medan vita skärgårdsbåtar rycker i sina förtöjningar. Inne i museets halvdunkel tittar mangafigurerna nyfiket när jag ger mig själv en bok om haiku. Någon gång nu såg jag världen för första gången. Någon gång nu började berättelsen skrivas. Den om pojken som såg i mörker. Om brådskan att leva. Några korta rader. Om hur universum blev till. Och han vågade sig ut i ljuset. Någon gång nu.
Silverkistan strax före mörkret.
Graniten lyser gul i regnet som driver in över det skimrande grå. Silvrigt blänker burkar och engångsgrillar i klippskrevorna som ett oönskat minne av alla kvällar som nyss smälte bort. Genom stillheten kommer några pojkar klättrande. Ropar till mig att en död säl ligger bland stenarna. Frågar oroligt vad den dött av. Vad vi ska göra med den. Ifall en säl kan döda en människa. Och jag svarar att den kan ha dött av rädsla. Att det inte är så mycket vi kan göra. Att det inte finns ett enda djur här som kan döda oss. Bara vi. Bara silver. Bara guld.
Vårkänsla vid Lagaoset.
Med vulkanisk kraft skjuter floden ut i havet och skogens jordbruna vatten färgar vågorna. Mina steg sjunker ner genom den flyende sanden som vilar lätt på snön. Det stormfällda trädet ligger uppspolat som en strandad val och sträcker sig mot horisonten. Mörkret faller och ännu ett isdygn väntar oss. Men ovanför snömolnen dröjer sig ett blekblått skimmer kvar. In i det längsta. Som känslan i drömmen. Som sötman i sältan. Som vi. Hos varandra.
Storm över Landsort.
Vi ställer oss i lä bakom fyren
medan Östersjön brakar in
och vinden rycker i vår värld.
I den snabbt döende dagen
tänds alla blinkande punkter omkring oss
och längst bort glittrar Gotlandsfärjan
som ett irrbloss.
Under en sprakande stjärnhimmel
sveper lanterninens långa ljuskäglor
oupphörligt längs horisonten.
Tränger sig lotsbåten in
genom det smala gapet
till hamnens hukande lugn.
Vandrar våra tankar iväg
över de skummande vågtopparna
som lyser vita i den djupnande svärtan.
Stirrar vi in i oändligheten.
Hittar vi en början
mitt i skeendet som alltid pågått.
Som vi vet har ett slut.
Som ett kort blänk.
Som ändå varar.
Länge nog.
Malö Strömmar i tystnad.
Det djupa vattnet rör sig snabbt under mig och i den varma luften mellan öarna hörs ingenting. Sommarens sista maskrosor strålar som solar i dikesrenen. Ingen kommer över bron medan jag står och tittar ner. På maneterna som virvlar förbi. På vågorna som inte kommer någon vart. På tiden som flyter iväg med strömmen. Utan något motsånd. Bort härifrån som jag aldrig varit. Närmare någonstans dit jag aldrig kommer. Den enda lilla stund. Som räcker för att upptäcka. För att vilja stanna kvar. För att aldrig kunna glömma. Det minsta lilla ögonblick. Av ljudlöst lyssnande.