Från Svartbräkorna en hård sjöbris.

Inne i viken går vattnet högt

och strömmarna gör ränder

genom vågorna.

Över himlen

slörar segelvita stickmoln

och deras skuggor

kommer snabbt emot mig.

Vinden kyler min saltvåta hud

innan jag värmer mig

under ytan igen.

Det finns ingenting

att ängslas över.

Ingenting att önska.

Ingenting vi skulle.

Bara en sanning om väsentlighet.

Bara en insikt om var lusten börjar.

Var sökandet upphör.

Efter det vi vore.

Efter svaren som fanns

innan frågorna.

Visst ska vi minnas

varandra här.

Aldrig mera glömma.

Nattåg till Norrland.

Ovädersmolnens nybildade bergskedjor tornar upp sig över landskapet. Där röda lador ligger ankrade på sädeshaven i väntan på den första skörden. När kvällssolen spelar på frötallarnas kala stammar. Når vi hela tiden längre in bland skogarna. Längs sjöarna som lagt sig för natten. Förbi bruken som längesedan tystnat. Rusar tåget strävsamt vidare för att stanna en stund i ingenstans.
Där älvorna samlas under kraftledningarna och det är långt mellan husen. Där det inte längre spelar någon större roll. När vi är framme.

Varma vindar över Stora Frö.

Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.

Det kulnar över Kärrboda.

I timmerhusets vrår

vaknar flugorna

i den glödande kaminvärmen.
Irrande som våra spår

över det vita fältet.
Fallande tyst

som våra röster

i kvällningen.
Dragna till ljuset

som våra ögon till skenet

borta över järnverket.
Den väldiga flamman

dansande under molnhimlen.

Flaxande av brinnande liv.
Korpen över skogen.

Hoppet över bävan.

Ängeln i snön.

Vårmåne över Vitsippsdalen.

Som av ett sista snöfall

är marken klädd i vitt.

Längs stigen

under de höga träden

smyger koltrastarna

nyfiket på oss

och försvinner igen spårlöst.

Deras röster i den plötsligt

så milda kvällsluften

skär genom hjärtat.

När kronbladen

sluter sig för natten.

När andra fåglar tystnar

och stadens dova muller

tonar fram ur skuggorna.
När det fina snittet

mellan hågkomst och glömska.
Lycka och vemod.
I två perfekta halvor.

Delar den stigande månen.

Mellan årstider i Hamra.

Det mörknar under ekarna när jag går uppför sluttningen på våta fjolårslöv. Vänder ansiktet mot himlen. När regndropparna faller. Är det enda som hörs. Trädens andning. Tills gässen passerar ovanför det nakna grenverket. Deras förtrogna kackel från ingenstans snabbt borta. På avstånd en koltrast som trevande prövar sin röst. Som om den nästan inte tordes. Som om vi aldrig kan veta. När vi sträcker ut vår sköra förhoppning. Att det finns. Någon där.

Skottdag på Shoreditch High Street.

Långt borta blixtrar blåljus

medan stjärnorna är gömda

bakom tunga regnskyar.

Människorna har försvunnit

ner i underjorden

och staden har plötsligt tystnat.

På de ensliga gatorna

är tiden mitt enda sällskap.

Gående utan brådska.

Strävande utan ansträngning.

Längtande utan smärta.

Läser vi de ängsliga tecknen

på väggarna.

Ser vi varandras nyfikenhet

på fortsättningen.

Öppningen till nästa värld.

Drömmande om allt

som ska hända.

Om vi bara får.

Ännu en dag.

Vårtecken i Ödeshög.

Från långt borta hörs vägen men annars bara talgoxens hälsning till ljuset. När Ombergs blåskimrande kontur svartnar i solnedgången. När de sista strålarna dröjer kvar ute på fälten. När landskapet sakta slocknar och det förflutnas andar kommer fram ur de livslånga skuggorna. Andas jag stunden. Läser jag de tusenåriga tecknen. Mitt namn på Rökstenen. Löper mina fingrar i runornas sirliga skåror. Ristade för den som dött. Av den som fortfarande levde. Till oss som en gång skulle födas. Av kärlek. Till ljuset.

Vid Lyngnern innan löven faller. Längre upp på sluttningen har bokskogen skattats och tomheten fyllts av sly. Härnere vid sjön får de stolta träden stå kvar ännu en tid. Det dunkla rummet under deras kronor så fyllt av klarhet. Den fuktiga luften mellan stammarna så mättad med närvaro. Dinglande från en död gren mitt på den paradisiska stranden. En kvarlämnad påse med sopor. Som för att hålla skönheten gisslan. Som för att varsla om livets skörhet. Som en provisorisk tsunamivarning. Låtsas jag inte om den. Skärpan i vinden från norr.

Vårvinter vid Malens Havsbad.

Solen klär av mig ollen

och själen tar

ett djupt andetag.
Vid ett slumrande hav

som skimrar i petroleumblått.

Där bränningarna

är frusna i tiden.
Drar sig änderna ut

mot öppet vatten.

Går jag norrut

på stranden utan slut.

I gränslandet

mellan is och sand.
Hårt och mjukt.

Verkligt och drömt.

Skvalpar isflaken

i vattenbrynet.

Krasar och klirrar

mot varandra.
Längtor som kanske möts.

Ömsintheter

som kanske besvaras.
På isen som kanske bär.

Ska jag våga mig ut.
Med all min hetta.

Med alla mina ord för kärlek.
Alla tusen ord för snö.
Alla mina namn

på dig.